Alla har sin idé hur deras jordiska kvarlevor ska omhändertas när livet flytt. Min ex-man hävdade att han ville grävas ner i en mosse iförd studentorkesteruniform för att sätta myror i huvudet på framtidens arkeologer. (De skulle självklart inse att det var en stor hövding som begravts. Men hur kommer de att tolka propellermössan?) Andra vill ha en mer värdig avslutning; kanske vill de att deras aska ska spridas för vinden?

Jag har nu fattat mitt beslut. Jag vill bli balsamerad i Trios myskmadrakräm. Ett bättre slut kan jag inte tänka mig. Myskmadra är en oansenlig grön ört som likt zubrowkans buffelgräs och den famösa tonkabönan innehåller det koladoftande ämnet kumarin. De flesta kockar gör glass på tonkabönan. Jag tycker att det är direkt läbbigt; kväljande och dävet.

På Trio serveras små eleganta kluttar (contradicition in terms, jag vet) av smörig myskmadrakraäm med tätt liggande kluttar av intensiv syrlig kamaramelliserad äppelreduktion. Och när jag tänker efter kan balsameraren dutta på lite av den också. Kombinationen är nämligen så perfekt, så perfekt och just när man tror att det inte kan bli bättre så blir det just det. På samma tallrik finns också kysk nyfallen snö av äpple som lättar upp och kontrasterar mot det intensiva. Det rodnande skalet har fått bli kvar och ger en nödvändig liten beska i snön. Lagom söt chenin blanc med smak av vinteräpplen vald av min favoritsommelier Erik Berne var en oumbärlig komponent. Betänk att det var desserten och jag just smakat två andra rätter som var lika bra.

Förrättten var en uppvisning i metallegering som förde tankarna till Nomas nedtonade elgans. Zinkig krämig ostronemulsion, järnmättad mjukare klorofyllgrön persiljeemuslion, rå persiljerot i lövtunna spån och så koppar från rårivna hasselnötter, jod och mer zink från de mästerliga tunna räkchipsen som kavlats av krossade råräkor och sedan torkats i ugn. Till detta en elegant riesling med hög syra och metalltoner som gör att dryck och rätt integreras totalt.

Så är det att äta på Trio. Varje komponent på tallriken har något att säga till de övriga. Och det är så det så sällan är att äta på andra toppkrogar där vimplar, skvättar, cylindrar, duttar och skum inte alltid samsas helt.

Vill ni läsa mer om pojkarna bakom upplevelsen får ni läsa min artikel i Sydsvenskan som kommer på söndag. Den ger prov på något mer journalistisk distans och integritet.

I morgon ska jag på White Guides gala. Trio är nominerad till bästa matupplevelse, bästa vinupplevelse och bästa totalupplevelse. Jag leder hejarklacken.